djävulen Kurt

Vi människor vill gärna tro det bästa om oss själva och alla i vår närhet, till motsatsen är bevisad vill säga. Och det är klart, ingen skulle orka gå runt och vara misstänksam och på helspänn hela tiden. Men hur snälla, vänliga och omtänksamma vi än må vara så bor det ändå i de flesta av oss en lite djävul som älskar att gotta sig i andras missöden. Ta bara det här med skvaller till exempel. Skulle alla bara vilja varandras bästa hela tiden skulle det inte ens existera, men istället sprider det sig som en löpeld. För några personer, som uppenbarligen har för mycket fritid, blir detta också ett sätt att umgås på och en anledning att träffas över en fika för att få höra om det senaste..

Skvaller finns även i andra former, ingen har väl missat tidningar som hänt extra och se och hör, som helt och hållet är uppbyggda på och beroende av andra människors misstag. Även tidningar som själva vill klassa sig själv som seriösa - Aftonbladet och Expressen till exempel, kommer också mer och mer in på samma bana. Man behöver bara kasta ett öga på löpsedlarna, där Linda Rosings bröst är betydlig mer väsentliga än olycksfall och krig, för att inse detta.

Det är som att de snedsteg som andra människor råkar ut för, har blivit som en helt ny underhållningsbranch, ett sätt att roa sig. Men vad är det egentligen som är så kul med skvaller? Är det så att vi, precis som de tecknade figurerna, har en liten ängel på ena axeln och en djävul på den andra? Eller är det så att samhället ställer ofantligt höga krav på hur vi ska vara, hur vi ska se ut och allt vi ska hinna med, att vi känner oss misslyckade när vi inte når upp till dem? Och när någon annan, gärna någon som framstår som helt perfekt, gör ett misstag är det roligt, för det finns någon som är mer misslyckad? Jag vet inte, men om jag har en liten djävul på min högra axel tänker jag döpa honom till Kurt =)

"I guess we'd be living in a boring, perfect world if everybody wished everybody else well"