älskade, hatade Sandviken

Äntligen har våren kommit, hoppas jag i alla fall, det skulle inte förvåna mig om det snöar imorgon. Men idag är det sol, blå himmel och fågelsång. Jag tog en promenad ner på stan, eftersom jag inte hade fått något jobb idag och hade lite grejer jag skulle fixa med. Men undertiden jag gick slog det mig vilken otroligt tråkig stad Sandviken faktiskt är - redan tänker du nu, och visst, jag har också vetat om att det inte är någon världsmetropol precis, men ibland blir man lite hemmablind. Man tänker inte riktigt på hur de gator och hus som man passerat i snart 20 år faktiskt ser ut, men idag slog det mig hur extremt trött jag faktiskt är på den här staden. Det finns ju i stort sätt inget centrum kvar alls, okej ett par kedjor och några mataffärer men det är ju inte precis så att man känner att, yes! nu ska jag åka in till stan och shoppa. Och det är samma människor överallt. Nu säger jag inte att det är något fel på människorna i Sandviken, jag säger bara att det skulle vara roligt med lite fler ansikten. Och ett större utbud av affärer och händelser. Ibland känns det som tiden står stilla här, allt går på rutin. Jag vill se något annat, något nytt. Nya människor, nya miljöer.

Visst, allting är inte negativt. Det är ändå den här staden jag är uppvuxen i, det är en del av min barndom på något sätt. Men jag känner verkligen att det är dags att gå vidare nu. Jag har nog vuxit ifrån Sandviken.

En sak som jag inte kan förstå är människor som bor kvar i samma stad som de är födda och uppväxta i , från att de föds till att de dör. Även om dom trivs väldigt bra, vill de inte se något annat? Hur kan man veta att det stället man bor på är så bra om man aldrig får något annat att jämföra med? Är det så att de är för bekväma? Kanske är det jag som är rastlös..

Det enda jag vet är att jag kommer bli galen om jag stannar kvar här, det börjar jag inse mer och mer nu. Hoppas verkligen att jag kommer in på högskolan i höst, då ska jag flytta =)